Men vadå orättvis? Det är bara mitt sätt att säga att jag nog tycker om dig liiiiite mer än vad du tycker om mig. o vadå. det är ju sant

Tänk om du kunde lämna mig i fred för bara för någon minut. Om jag bara kunde sudda ut de intryck du gav mig och de avtryck du lämnade. För nu så vet jag inte längre vad jag vill, vad du vill och det är så svårt att vända tillbaka när allting för en gångs skull bara totalt fullständigt platsade. Jag önskar att vi skulle träffats lite tidigare och under helt andra omständigheter för nu har du ju din värld och jag har min och hur gärna man än skulle vilja sammanfläta dessa, mm, jag vet inte. Trots allt så kan jag vid detta laget bara utgå ifrån att allt kommer att gå fel, oddsen talar med mig och det är ju ändå mig vi talar om.

Jag menar, det finns en anledning till att människor (som jag) har svårt att se saker och ting från det ljusa perspektivet, det finns en anledning till att man har svårt att lita på folk och det finns en anledning till att man inte ter sig att hoppas. Satans optimistjavlar som tror att de är optimister för att de har valt att vara det. Sanningen är att man kan inte välja. Jag kan försöka hur sjukt jävla mycket som helst att se ljust på saker och ting, blicka framåt och visst, det fungerar en stund men efter tretusen-sjugofjärde motgången, sjuhundra-åttio-sjunde misslyckandet, sextusen-andre fiaskot. suck. När allt bara går fel hela tiden och man inte kan förstå varför, då är det inte så lätt som man tror.

Sure, man kan kämpa arslet av sig för att bli tagen på allvar och ändå inte bli tagen på allvar. Man kan dö innan man hinner leva. Vi borde alla strypas av ironins iskalla stryptag. pff, borde och borde, det gör vi väl redan?