Igår gick jag och V till botaniska och det första man lägger märke till är alla människor som pratar, ler och solar. Sist vi var där, var i vintras och då var det helt tomt, så skillnaden var stor. Det andra man lägger märke till är de färgglada blommorna och hur de sätter färg på en så länge gråbrun tillvaro. Först ville jag till den japanska avdelningen för att se det japanska körsbärsträdet, men insåg att det säkert skulle vara alldeles för mycket folk där och valde istället en plats under ett stort träd med flera tusen rosa blommor. Jag började fundera över varför ingen hade valt den platsen, men funderade inte länge på detta. Vi satte oss ner och tänkte först läsa och plugga, men istället blev det mer... att bara ta tillvara på tillvaron. Prata, filosofera, skratta och se. Men det vackraste var när den svala vinden fick de sköra rosa blombladen att falla. Ett regn som får de flesta att stanna upp (i tiden) och uppleva skönheten i livet.
Jag vet att det här låter klyschigt, men det kanske är så att det kanske är en kliché. En upplevelse som alla pratar om och som inte längre har någon betydelse. Men jag känner att även ifall det skulle vara en kliché så försvinner inte skönheten i upplevelsen. Det vackra beror inte på hur ofta det sägs, eller hur ofta det upplevs, utan finns där och för att du betraktar det med kärlek.
Min tanke. Orkar inte skriva mer.. ni får fråga mig om ni vill veta mer om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
hej, lämna ett meddelande vet ja'!