dö ung i Afrika

jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden. så att det inte skulle göra så ont. så att jag skulle kunna ställa om idioti till mod. jag önskar att jag kunde gå tillbaka och stannat istället för att ha sprungit ifrån. för då hade det inte varit försent. det är verkligen hopplöst att vända tillbaka. eller ens snea tillbaka. för det finns inte längre på kartan. det är bara jag, som är så dum. och det är bara jag som är så ensam. jag önskar att jag kunde sätta allt på spel. för då skulle jag inte undrat. jag skulle inte hatat och jag skulle inte ångrat. jag skulle varit stolt istället för dumdristig. glad istället för ledsen. någon i utbyte för ingen. jag skulle varit den jag vill vara och kanske lite mindre av den jag försöker fly ifrån. den jag hatar. återfinna livslusten och kanske till och med bli optimist. vad jag önskar jag vore optimist. det vore som en välsignelse. för det är alla dessa hindren. det är för alla svårigheter som jag jämt får bevisat; att jag inte räcker till. att jag är otillräcklig som jag alltid varit. och det finns ingen poäng längre. ty jag är inte blind. även ifall jag blundar. och det hjälper inte. vart jag än letar. för jag är själv mot världen. det handlar inte om hur många invånare det finns i världen. det handlar om att jag är otillräcklig. otillräcklig för mig själv. och jag hatar det. hatar faktumet att jag inte kan ta vara på det jag har. likaledes förtjänar jag inte det jag har. vem som helst skulle kunna fylla ut min plats bättre. det är skam de som aldrig får en chans. för att det är sådana som jag som slösar. sådana som jag som borde dö ung i Afrika. inte de olyckliga barnen som aldrig fick en chans. för det är inte värt det. om man ingenting kan åstadkomma. tänk om tårar vore begränsade. när man väl hade tömt ut de 1071 tårarna. då skulle det ta slut. då hade man redan gråtit så mycket att nu var det slut med olycka.

jag skulle kunna slagit sönder en vägg, krossar ett fönster eller gråtit en flod. men istället skriver jag det här. som någon slags intalad självreperation. ett hopp om att lyckas rationalisera min situation. enbart för att jag är dum. och rädd. handikappad minst sagt. men mest sörjer jag att jag inte har en tidsmaskin. och kunskapen om att jag skulle gjort det om och om igen även ifall jag spolat tillbaka tiden. för att jag är allt för liten och ynklig. för att världen har vridit mig ryggen. för att jag tillsist vant mig vid att få allt sabbat så att jag inte kan sluta upp att sabba för mig själv. för att jag vet inget annat.

låter som en dödsdom. känns som en dödsdom. låt mig dö ung i Afrika.