Debut om vare sig du vill eller inte vill

336 grader. 336 grader. 336 grader sa hon. Det var mer som ett monotont surr än en beodran. 336 grader. Hon sa det till ingen, hon sa det till alla. Det var ingen som lyssnade, de satt där halvt sovande. Halvt vaken om man är katolik. 336 grader sa hon. Som om vi brydde oss, som om vi lyssnade. 336 grader. 336 grader. Sekundvisaren tickade i ultrarapid. 336 grader sa hon, till en publik som inte gjorde sig förlägen. Så ointressant, så icke korrekt, så omoraliskt. 336 grader. Hon upprepade sig som en skiva med repor, fast i detta läget en hjärna med sår, ett stämband i kläm eller ett minne i repeat. 336 grader sa hon. Utan vidare anledning men med ett väl genomtänkt mål. Vi lyssnade inte, vi brydde oss inte, vi var knappt närvarande. Klockan slog för talets ände. Fria att gå. Frigivna från vår subtila bestraffning. När vi gick därifrån. När vi gick ifrån talet som bestulit ovärderlig tid från vårt alltför korta liv. Talet som vi i själva verket var likgiltiga till. Tanken som inte fanns var vi tvungna till att kväva. Vi ville inte minnas. Men som en individ utan samvete. En vidrig skamfläck. Vi kunde inte förmå oss själva. Kontrollera oss själva. Stoppa ekot. Det gick inte. En enda mening ekandes i huvudet. En enda viskning från våra läppar. 336 grader.