Du är värd din vikt i puckon

Nu sitter jag här. Litet av en deja-vu feeling. Trots allt var det knappt en vecka sedan jag satt här med en bedövad mun och två tänder fattigare.

Igår var jag så ofattbart glad, sen blev jag obegripligt nedslagen. Fast så kom jag fram till att det inte var värt sorgen och någonstans kände jag att glädjen som jag samlat på mig under dagen, på alla sätt försummade eländet. La mig leende och vaknade leende. Kom till skolan och blev nedslagen igen. Jag förstår inte hennes resonemang. Det är ju mitt projekt. Mitt. Inte hennes, inte deras, bara mitt. Sanningen är att hon inte bryr sig egentligen. Jag såg det i hennes ögon när hon talade till mig med sina tomma ord. Och det är inte alls rättvist, det är inte alls något att se förbi. Bara för att hon står kvar medan människor kommer och går, bara för att jag råkar vara en i mängden. En vanlig och flyktig människa ur hennes puckade perspektiv.

Men som om det inte spelade någon roll, så fanns det ändå en glädje inom mig som inte lät sig kvävas. Det bubblar i magen bara tanken av dig och jag ler ändå. Inte ens hopplösa, irriterande, inskränkta och begränsade människor kan ta ifrån mig den glädje som du får mig att känna. Även om det inte är förevigt.. Så bryr jag mig inte. För här och nu, så är det du som lyser upp min värld. (: