Den sköna känslan av att tappa kontrollen

Såg på Underbara älskade i skolan. Scenen där Helena pushar Jonas till att skrika från klippan ut till horisonten, fick mig att fundera;

Visst är det så att vi alla vill skrika ut till ingenstans?

Det behöver inte vara så att man har förlorat sin mamma och lillebror i en bilolycka. Utan huh, alla har vi något vi håller inne som bara väntar på att bli ut skriket (även om det kanske inte går att jämföra med fallet i Underbara älskade). Men vi har alla känslor som är tunga att bära på. Att skrika är mäktigt. Så dagens uppmaning från mig till er. Se till att skrika lite mera.