Det brukade vara så lätt

Jo det är ju ganska tufft just nu. Det börjar bli svårare att hålla masken. Svårare att vara snäll. Svårare att bara knyta näven i fickan. Det har blivit svårare att bara se på. Svårare att acceptera. När man vet. Känner mig fullständigt splittrad. Förstår inte vad jag vill längre. Jag trodde att jag inte kände något,, men varför gör det då så ont nu? Jag förstår mig inte på människor. Jag förstår mig inte på mig själv. Är det fel att känna att det är fel? Är det fel att känna att man inte klarar av mer? Är det fel att... ge upp? Är det skamligt att andas ut? Vända andra kinden till till sin känslor och yttra; Jag vill inte mer! Kan alla tankar och känslor bara lämna mig ifred? Jag orkar inte fundera mer. Jag orkar inte känna mer. Det är så svårt. Jag är så arg. Det ligger under ytan och bara väntar. Väntar på att komma ut. Men jag vill inte. Jag vill inte visa mig sårbar för jag vet ju. Hur ignoranta människor är. Vilka idioter de kan vara. Hur lågt de kan sjunka för bekräftelse och status. Jag brukade spela med noterna. Jag brukade spela oberörd. Det jag brukade göra - Det klarar jag inte av längre. Det är bortom min kontroll, långt utanför, i ett eget periferi. Livets orättvisor har blivit svårare att ignorera, att gå med på. Jag är så trött. Frågan är Hur? Men främst Varför? Jag förstår inte, varför. Jag brukade se upp mot dig, men nu. Det är ett stort skämt. Förklara för mig vad du ser. Förklara för mig om det är äkta. Förklara för mig att det är på riktigt. För just nu känner jag mig dum, korkad.. blåögd och godtrogen, ett sant pucko som trodde att du, du av alla, skulle vara annorlunda.