Fasiken! Jag hade satsat på en månad

Bloody Mary - Inget att rekommendera. Som att svälja salt.
Har hört lite rykten och än en gång tänker jag ställa mig frågan; Är det sant det dem säger? Men denna gången är det inte lika tungt som sist, för det var väntat. He he en tidsfråga mer. Rykten är farligt. Men samtidigt ha ha, ja vad kan man säga? Härligt användbart. Vet ni, när man har varit i Paris i 8 dagar och sen varit hemma i 2 dagar då känns det förjävligt att återvända till skolan. Paris är så stort, skolan är så liten. När jag är hemma möter jag verkligheten och människor som lever i den, när jag är i skolan möter jag en isolerad värld där människor tror dem lever i verkligheten. Ni förstår nog hur det känns att försöka göra något som man saknar motivation till, så jag slipper dra ut det. Jag är sjukt bra på älta saker och ting i onödan måhända. Tur att jag har vänner som fortfarande är naiva nog att försöka övertyga mig om att "Det ordnar dig". Hoppas de klarar av att behålla den inställningen. Just nu är glaset halvtomt. Har ställts för många dilemman på sistone. Och jag vet inte om jag ska välja det som är rätt eller det som är rätt. Det borde inte vara så svårt att ta beslut. Jag bad aldrig om att få ta beslut, men ja tack jag vet, att om jag skulle ha frånvaron av ett eget val, då skulle jag lida av det. Med beslut följer ansvar. Men frihet följer ansvar. Allt detta ansvar. Är så utkörd att jag inte ens orkar låtsas bry mig längre. Jag bryr mig inte om jag saknar skolan efter studenten, för just nu, orkar jag inte mer. Låt mig vara. Sätt inte press på mig att det här måste du göra, såhär måste du vara. Lämna mig ifred! Sanningen? När jag låg i sängen idag och hörde väckarklockan ringa så tänkte jag; Jag orkar inte. Och än mindre bryr jag mig längre. Det är inte värt det. Jag stannar hemma. Men det är sådana tankar som för en till trottoarskanten. Enfaldigt och kortsynt. Så där tog mitt förnuft styrt av skyldigheter in, så som det alltid gör. Jag menar, vem är så dum att förakta skolan? En idiot i sin sanna benämning.
Kompromissen? Jag låg kvar i sängen fullständigt medveten om att skolan har börjat, gav det inte ett skit, likgiltig tiden men så tvingade jag mig själv att stiga upp, sucka högt, göra något och nu ska jag maka mig till skolan för att börja ta mitt ansvar.