Hålet

Ha ha ha. Livet är lustigt. Och världen är liten. Om jag kunde ge dig en anledning att inte stiga på tåget, som inte är egoistisk. Ha ha. En pessimist i sin livsform, visst Kent? Man är onormal ända tills man hittar en hop med onormala. Och normal ända tills du går utanför dina kretsar. Varför ens anstränga sig? Det går ju inte att sluta.

Har ni tänkt på att när man ska straffa en fånge så fängslar de in dem i isoleringen eller "hålet" som det kallas. Det absolut värsta man kan göra,, är att fängsla in en människa i ett mörkt och tomt rum. Inga kniveggar, inget våld bara ett harmllöst tomtrum som man inte får lämna. Instängd med sina egna tankar. Det är för att vi inte står ut med oss själva som vi fruktar hålet. Vi står inte ut med tanken att behöva tänka om sådant som rör oss själva. Vi är beroende av andra för att det tar tankarna bort från oss själva. Det är därför vi hittar brister och fel hos andra. Vad olyckliga vi är som fruktar sig själv som sällskap. Jag undrar. Skulle det betraktas som ett straff för en buddistisk munk att sitta i en isolering? De som redan lyckats finna sinnesro. Vad lyckliga de måste vara. Harmoniskt minns sagt. Eller bara en lycklig människa. Fruktar en fullkomligt lycklig människa som definierat sin lycka enbart på sig själv isolering? Jag menar, om all deras lycka finns inom dem själva,, då spelar det ingen roll om man stänger ute världen eftersom att denne lyckliga fåne ändå tar med sig sin lycka in i isoleringen, inom sig. Lyser upp i mörkret och fyller ut i tomheten. Om man kan vara fullkomligt lycklig utan att vara beroende av andra, fullkomligt sinnessjukt ovärderligt.
Skit i ett stort fint hus, en fin man och två fina barn, folk som uppskattar dig och älskar dig. Det handlar egentligen bara om;

Att älska sig själv oavsett förhållande.
Att finnas till för sin egen skull.
Att ge upp beroendet av andra och annat.

Att stå ut med sig själv så pass att ett mörkt, tomt och slutet rum inte längre avskräcker.

Tänkvärt..

kärlek Julia