Liksom inte vänner, utan... vänner

Här sitter jag med damm upp över öronen. Städa, det är sådant handy-work som man faktiskt mår riktigt bra av, åtminstone efteråt!

Igår.
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara satt där. Satt där och lyssnade. Jag hade precis ingenting att säga. Jag försökte lista ut om det var manipulation eller plötslig vidsynthet. Hur som helst så visade det sig att mina planer i Helsingborg pajade. Tråkigt. Nu måste man väl ta vara på tiden här? Satte mig ner under ett träd i stadsparken och funderade på vem man skulle ringa. Mina vänner har mest troligt ingen tid med mig och de som möjligen har tid, de är bara inte spontana nog att möta upp mig. Tråkigt. Men det finns en som alltid ställer upp. Jag möttes av en sliten men ack alltid lika snygga hunken. Han är så himla mycket kul! Allt som oftast fånar vi bara oss när vi är tillsammans, muntrar upp varandra och får varandra att skratta. När vi skulle ta adjö insåg jag att det här kanske skulle vara sista gången jag såg honom på ett väldigt bra tag om inte någonsin.

Det är inte som att vi har ett förhållande vi två (tack och lov) och kärlek det vill jag inte ens nämna. Men vi har ett band, vi bryr oss om varandra på ett sätt som överskuggar "kärlek" och får "förhållande" att låta egoistiskt. Mest närmst kommer jag väl i att förklara det i gängets fotbolls termer. En sorts frihet, trygghet och hemmakänsla. När man har hittat en person som man trivs så pass bra med så är det svårt att jämföra det med andra känslor. Att helt enkelt må sådär jättebra i någons enbara närhet och glömma bort allt det där sorliga och tråkiga - utan andra villkor, det är något helt annat.

Jag tror att han också insåg det, för när vi skulle gå skilda vägar förändrades stämningen från otroligt lättsam till tung och allvarlig. Han höll om min hand så hårt att det gjorde ont. Fast jag har gjort mitt val och jag ångrar mig inte (än) och trots att jag suger på att ta val så står jag alltid ändå för de valen jag gör. Du vet väl att allt är likadant när jag kommer tillbaka? Hans uppseende sprack och jag får för första gången se honom olycklig och plågad. Subtilt förvisso, men det gick att urskilja sorg från hans ögon och den där varma charmiga utstrålningen man är van vid dog för en sekund. Stort sorgset suck. Jag förstår inte vad det är för stor grej med det hela, faktum är att vi inte ses så ofta ändå, vi är ju så upptagna båda två. Men vi finns där för varandra när det behövs. "Den sanna vännen visar sig i nödens stund" - Quintus Ennius. Så du glömmer inte bort mig då? sa han snabbt och skämtsamt med en underton av dödligt allvar. Jag blev glad över att han frågade faktiskt. Då insåg jag plötsligt att vi två, haha han och jag, vi. Vi är det där strängt förbjudna - vänner. Vänskap står över kärlek och det var där vi stod. Tystnad. För hur säger man farväl till något så sällsynt? Hur tar man farväl till den ende som man ser en framtid med? Det är sjukt vad tiden accelererar när förändring sker, för övrigt så går ju tiden i ultrarapid. Jag log mot honom. Du, jag lovar. Han såg direkt lättad ut. Vänskaplig box på axeln. hah, annars får du med mig att göra. Den gamle hunken kom tillbaka, han släppte sitt hårda tag om min hand och rufsade mitt hår. Haha, vi ses väl då och så sprang han mot sina plikter, han vände sig om i all hast, och du Julia... glöm inte ditt löfte, och så gjorde han ett snyggt hollywood salut med handen.

Ironi slår till när man minst anar det. Hmpf, vänskap, vem kunde tro det.

kärlek Julia