Inre Monolog

Jag går till botten med ett dilemma just nu. Och å den situation som skulle kunna göra mig mer nedstämd.
Fasiken.
Att kunna ångra alla felaktiga val man valt, och alla felsteg man tagit. Mina val kan tillsynes verka vara dem mest smarta, de mest logiska, de mest rätt - men fel. Fel för mig. Så fel! Jag har hela tiden intalat mig själv att jag gjort rätt val, men jag inser sakta, vad har jag gjort? Jag har alltid velat göra det som är rätt. Hur skulle jag kunna veta, då, att rätt kunde vara fel?
Jag har alltid vetat. Alltid vetat vad jag vill göra. Vill. Det outsagda tystnadslöftet. Men alla plikter, allt ansvar och all skuld. Allt "Nej det är omöjligt". Allt, bullshit med "följ den smarta hjärna istället för det korkade, flyktiga hjärtat". All den inre monologen som inte leder någonvart. Jag drunknar under all korkadhet. Om jag kunnat inse hur korkad jag var när jag var som smartast. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen härifrån. Jag ogillar mitt läge. Läget jag själv har satt mig i. I livets lopp finns det inget målsnöre. De snören vi passerar är starten till ett nytt lopp. Men det känns som om jag börjar om. Springer i cirklar. Vad är sensmoralen då? Slutklämmen? Höjdpunkten? Poängen? Klichén?

Lev ditt eget liv, för du ska dö din egen död.