Livets piccolo

Känner att jag behöver få kontroll över livet. Jag har inte haft tid att tänka ordentligt. Eller snarare. Jag har inte haft någon lust att tänka. Jag är trött på att tänka. På sistone har känslor gjort att jag glömt bort att tänka. Vilket är så sjukt härligt, men.. Om man kan summera allt som har hänt nu. Så ja, jag vet inte. Tänk. Tänk att man kan få så många intryck på så kort tid. Så många.. uppenbarelser?
På något vis känner jag mig.. otrygg? Jag menar, jag har ju som sagt inte tänkt mycket på sistone. Det känns fel, min skyldighet är att tänka. Det är något som jag alltid gör. Något som jag inte kan sluta med. Något som jag på något vis är dömd till. Men jag misströstar inte mig själv. För att det är mitt ansvar. Mitt ansvar, att tänka. Jag kan inte basera mina handlingar på.. känslor.. För i min värld är det inte tillåtet att leva utan att tänka. Förbjudet att känna utan att tänka.
Och det suger! Suger! Som fasiken. All ångest som jag får av att tänka på allt som jag inte kan ställa till rätta. Jag vill fixa allt som är trasigt. Jag vill göra alla fel rätt. Men jag inser att jag är otillräcklig. Det är så orättvist! Så sjukt fking orättvist! Varför ska jag behöva se på när jag ändå inget kan göra? Varför ska jag behöva försöka när möjligheten inte finns där? Varför ska jag behöva känna när.. när det inte finns någon återvändo? Livets piccolo. Jag är livets piccolo.
Vi måste ta itu med att livet är en enkelriktad väg. För att vi kan inte slå liv i de döda. Varför får vi inte slå liv i det döda? Vi kan inte läka alla sår. Livet. Livet är som att bli bjuden på världens finaste och bästa restaurang, utan att få röra maten. Men vad ska man göra, om man gör allt man kan och lite till men ändå inte räcker till? Vad ska man göra om det finns ett hål, en saknad som varken kan fyllas eller förnekas? Vad ska man göra om man inte kan läka alla? Vad ska man göra om man är otillräcklig? Allt fking tänkande som aldrig aldrig leder någonvart. Vet du? Allt tänkande.. det är fan inte värt det.