Yes, rapporterar live från balkongen 8. Det är ett tag tills mitt tåg avgår. Har precis varit på Grande Coffee (före detta Waynes Coffee) med världens bästa projektgrupp. Men trots det så kan jag inte koncentrera mig på glädje. Nej, jag är sur.
Inte bara sur, helt satans pissed of.
Fasansfullt irriterad - på människor överlag. Som jag förstår det så är jag sur på grapefrukt för att grapefrukt varken är eller inte är, förr var det bara skumt men nu gör det mig arg. Jag tåler inte ens att se på grapefrukt, någonstans känner jag förakt och en uns av missaktning. Jag klarar inte ens av att vara i närheten av grapefrukt för att jag blir så förbannad. Det är sant, jag kan inte ens se på grapefrukt utan att känna att en vulkan bubblar upp inom mig.
Förstår det inte.
Jag tror att aggresiviteten var till följd av att jag la på då, ja då, uh då för två veckor sen eller något. Efter att ha slått knytnäven på bordet följde väl helt enkelt allt det andra efter. Känslan var beroendeframkallande. Jag tror jag är trött på att tillfredsställa. Folk förstår helt enkelt inte att jag är trött på att fylla mallen och jag är trött på människor.
Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Det är bara att vänja sig en gång för alla. Ensamheten är grundläggande för hela konstruktionen. Den är så att säga själva den bärande bjälken. Att leva tillsammans med andra betyder i regel bredvid.
Och det är gott nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
hej, lämna ett meddelande vet ja'!