KITE RUNNER

Har läst ut boken nu. Den är väldigt sorglig och tung, men en bra bok. Som alla böcker jag läser så får det mig att fundera och tänka över saker. De flesta läser böcker för att kunna fly till en drömvärld, försvinna till en annan värld eller helt enkelt att de tycker det är underhållande och avslappnande. Men för mig är läsande inte riktigt det. Visst jag håller med om att vissa böcker kan vara underhållande och avslappnande, men främst läser jag böcker för att få nya perspektiv, lära känna nya situationer, förståelse och att lära känna mig själv.

Jag skulle nog till och med påstå att det är ansträngande att läsa, inte för att det är svårt att läsa utan för att det känns för mycket. Jag har väldigt lätt för att gå in för saker, utan att tänka mig förr. Det kallas för att gå in helhjärtat, ja det är jag bra på i alla fall.

Det är ingen feel good bok, utan en sann bok. Med det menar jag att det inte finns några förfiningar eller jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här. Det är mer komplext än ett ord. Jag skulle väl kunna säga att på det sättet han agerar och tänker på i boken är väldigt likt vanligt tänkande. Det här låter fullkomligt konstigt nu, eftersom ni säkert tänker att andra böcker har väl också "vanligt tänkande" med. Men som sagt är det väldigt svårt att förklara, men det är inte som i romantiska filmer, inget smicker bara sanning.

Det var min berättelse om böcker...