Det handlar om så mycket mer vet du väl?

Längst havet ska jag gå. Jag kommer att kunna känna det kalla vattnet längst mina fötter, känna när vattnet blygt sveper tillbaka för att sedan återvända och överraska mig på nytt med sin kyla. Jag kommer att känna solstrålarna som så länge gömt sig bakom molnen. Jag kommer att betrakta mina fötter och sanden som smyger sig mellan tårna. Jag kommer att se mot horisonten som om Jorden vore platt och intala mig själv att jag beskådar världens ände. Jag skulle tänkt på dig precis som jag minns dig. Utan att känna sorg skulle jag se tillbaka på allt som gått fel. Jag skulle inte sörja och jag skulle inte sakna. För att jag skulle förstå att många inte förstår det jag gör. Det du lärde mig. Jag skulle hålla tillbaka det jag alltid gör och jag skulle hitta en plats. En plats där på stranden. Jag skulle sätta mig ner och plocka upp en trasig snäcka. Låta fingertoppskänslan utforska varje vass kant och varje mjuk fåra. Nästintill mekaniskt skulle jag hitta en metafor. Snäckans vassa kant som skapats av ofullständighet, den var trasig. Jag skulle kastat snäckan i havet. Jag skulle rycka till mig en hand full med sand och våldsamt slängt det i havet. Det skulle inte varit av ilska eller rädsla. Det skulle i hopp om att kunna kasta bort sig den ångest som verkar bosatt sig djupt i livets pump. Jag skulle lagt mig ner med ett duns och begrundat himmelen som jag blivit dömd att se upp till. Jag skulle förstå att jag aldrig skulle få se ner på himmelen och jag skulle känna mig trygg. Jag skulle ta ett djupt andetag, en sorgsam suck och funderat på hur det är att inte känna så bottenlöst. Hur det är att inte bry sig eller att vara så lättsam som alla andra. Men kanske bara på ytan. Kanske döljer vi alla något. Något som är för heligt att dela med oss av. Jag skulle lämna stranden. Inte mer vis eller lärd. Precis som alltid så skulle jag gå därifrån precis som jag ankom.