Jag kan inte leka Gud

Var ni på Knutan vid 15.00 tiden idag? Massor med människor, ambulansen stod redo utanför, räddningspersonal i action, luften helt spänd. Vet inte riktigt vad som hänt men det jag fick syn på när jag följde åskådarnas blickar var en man. Medvetslös liggande på marken. Med ansiktet vänt mot den kala, säkert bacilldränkta marken. Allt folk stod i en ring runt om honom och bara iakktog när ambulanspersonalen försökte slå liv i honom. Hörde surr runt omkring mig om att han hade ramlat ner från fjärde våningen. Andra sa att han försökte begå självmord. Det enda jag vet är att han låg där.

Jag kunde inte göra mer än att bara stå där. Någonstans inom mig ville jag hjälpa till. Springa dit, räcka honom handen och så skulle han rest sig upp. "Försök inte fixa allt Julia", "Du kan inte göra allt fel rätt Julia" - jag är less på att höra det. Att aldrig kunna göra någonting. Att bara stå där och se på. Sådana dramatiska situationer kan man aldrig vänja sig vid. Man ser det hundratusentals gånger på TV och man tror att man vet hur det känns. Men det gör man inte. Inte en smula.

Vi lever så nära döden. Jag kan inte säga att det är döden som skrämmer mig. Snarare... upphörandet av att leva. Att på någon nivå förstå att människor bara kan försvinna sådär. Han som låg där på den kalla marken i Knutan var säkert någons make. Någons son. Någons pappa. Och vare sig han tog självmord eller råkade ut för en hemsk olycka så låg han där. Omringad av en flock nyfikna människor. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka till alla jag kände. Som inte numera finns. Jag tänkte på de som förlorat. De som blev kvar.

Jag stod där som en idiot och bara såg på. Jag missade tåget som jag inte fick missa för att bara stå där och se på. För att på något sätt se till att han säkert kom in i ambulansen. För att någonstans inom mig hoppades jag på ett tecken på liv. Jag stod där ända tills det var slut. Ända tills sista människan hade tappat intresse. När allt hade skingrat sig så såg det ut som det alltid hade sett ut. Det gick så snabbt. På några sekunder var det slut.

Om någon skulle sätta ett steg i Knutan nu så skulle de inte märkt någonting. Allt var som vanligt. Människor i stress. De skulle kunnat passera platsen där mannen låg utan att lägga en minsta tanke på honom. Varför bryr jag mig så mycket. Det går kanske i blodet. I mina vener och artärer. Min mamma är sjuksköterska och handskas med död varje dag. Jag kan inte bära allas bördor även ifall jag vill det. Jag får bli en som bara passerar utan att beröras. För annars tär känslorna itu mig. Sorgen för en man jag inte känner. Sorgen för vad hans familj och vänner måste gå igenom. Minnena av dem som förlorat. Minnena för dem som inte finns kvar. Faktumet att jag inget kan göra. Jag kan fortfarande inte slå liv i de döda. Jag kan inte leka Gud.

Men han här överlever, det gör han.