Till dig, min vän

Mitt allra första blogginlägg, det vill säga på juliadang.blogg.se var en kärlekshälsning. Minns ni? Jag minns iallafall och jag minns precis vem jag skrev det till. Jag har en liknande hälsning idag. Till dig min vän.

Om du skulle brytt dig ett skit om mig då skulle du inte gjort som du gör. Då skulle du inte sagt det du säger och du skulle inte spelat med mig som du gör. Du tror att jag inte ser igenom din genomskinliga fasad och ibland frågar jag mig själv; Varför? Oftast förstår jag att det helt enkelt är så att du är korkad, totalt enfaldig. Oerfaren och oförståndig, som ett barn. Inskränkt och fördomsfull. Men ibland så skiner din egoism igenom, vet du det? Det är inte som om det spelar någon roll. Överhuvudtaget. Men vet du?
Tro inte att du förstår dig på mig. Tro inte att du vet varför jag beter mig som jag gör. Säg inte att du vet varför jag inte kan uttala de tre orden som du kan uttala ohämmat gång på gång. Säg inte till mig att du förstår varför jag inte gillar sjukhus och tro inte att du förstår varför jag är så tystlåten. Du tror att du vet så jäkla mycket om mig och du är så övertygad om att du har rätt. Men du vet ju inte. Du vet ju inte varför jag tar ett djupt andetag innan jag kliver in i sjukhus. Du vet inte varför jag vänder mig om när jag ser honom eller varför jag inte har lika lätt som dig att uttala de tre orden. Du vet inte varför jag kommer försent om morgnarna eller varför jag lägger mig så sent om kvällarna. Så förlåt mig då. För att jag inte har haft samma villkor som dig. För att jag inte visar mina känslor lika tydligt som dig. Förlåt mig då för att jag inte har lika lätt att dela med mig av mina tårar och för att jag har så smärtsamt svårt för öppna mitt hjärta. För att jag inte kan besvara dig med samma entusiasm. För att vi varken har samma historia, förutsättningar eller liv.