Vi träffades på teatern

Ni frågar mig jämt. Fotboll med killgänget och sen mahjong hemma hos Eddie. Stoffe lånade ut sina föräldrars bil till Marco som nyss fått körkort. Stoffes bil är inte sådär jättebra, men det är väl inte chaffören heller. Åt inte så mycket på mahjong, pongade en del, lite seung. Men inget ätande. Synd, men mycket mycket kul. "PHA! Om det där är sant så ska jag börja ta en promenad varje morgon", vem visste att det kunde vara sant då. Mannen skulle ju förblödit ihjäl! Och den satans hunden skulle visst tuggat upp hans armar. Så promenader för hela slanten. Har börjat rappa Timbuktu och är sjukt sugen på prinsesstårta. Det är svårt, att hitta någon att älska. Som älskar en tillbaka. Går det ens? Inte ännu en one night stand. Håll i hårt, för nu kör vi. Fan ta tåget i tunnelns ände, jag bryr mig inte längre om ljuset är solljus eller tåglyktor. Det finns nog hopp där ute. Kanske inte för mig, men alltid för någon annan. Det är inte så att jag ger upp, men jag slutar att försöka. När man inser att vi alla är spegelbilder.. När människor slutar älska oss, upphör vi att älska oss själva. Kristoffer är cool. Jag undrar hur det är att växa upp med så mycket tillit. Utan alla regler och alla lagar som man inte förstår. Jag undrar hur det är att inte förstå de osynliga lagarna som finns i kulturerna utanför Sverige. Jag undrar hur svårt det kan vara att baka en prinsesstårta. Och när ska jag ta den där promenaden idag? Och vad hade hunden för skäl att inte käka upp husses armar? Finns det verkligen något som kallas kärlek? Respekt och tillit? Det ljusnar där ute. Bokstavligen, solen slutar gömma sig bakom molnen. Vi är så olika, men det är ingen som ser det. Det var länge sedan jag kände mig rakt igenom lycklig. Men behöver man vara lycklig? Är det obligatoriskt för mänskligt liv? Lycka. Det är så svårt. Så lätt. Inte ens för 50 cent. Men Timbuktu är bättre än 50 cent. Men hallå, är det Hollywood på bilden?