Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Bilden: Derek Hess, vem annars?

Hej vänner :)
Jag har ofta funderat på om det finns olika frekvenser i livet, kanske lever vi i ett parallellt universum, där det finns flera möjligheter, den ena frekvensen är "bättre" än den andra. Nu när studenten närmar sig så tänker jag tillbaka på allt som jag kunde ha gjort och allt jag kunde ha sagt och det gör mig lite ledsen att inse att det faktiskt, ja faktiskt är försent för att ta tag i saker och ting nu. De brukar säga att "det aldrig är försent", men hmm, jo, det är nog... försent. Jag menar, det fanns så många möjligheter och tillfällen, fast när man har gott om tid på sig så är det ju (tyvärr) oftast så att inget blir gjort. Man skjuter helt enkelt fram allt som känns lite besvärligt och det är synd. Nu står man med all press och ångrar allt man borde ha gjort mycket tidigare. Om man hade gjort det lite tidigare så hade man hunnit avancera vid det här laget. Jag hade levlat flera levlar om man säger så. Undra om den andra frekvensen hade varit något finare. Kanske lite mer attraktiv..? Men gräset är ju alltid grönare på andra sidan, eller? Förstår egentligen inte det resonemanget. Frasen vill uttrycka en längtan som förmodligen är ogrundad eftersom att man bara vill ha det man inte kan få, fast.. vem säger att gräset inte kan vara grönare på andra sidan? Vem säger att gräset på andra sidan inte är grönare? Det kanske är det. Jag vill hoppa över staketet och se efter själv, synd bara att man inte kan hoppa genom frekvenserna här i livet. Om de nu finns alltså. Vissa tankar är bäst oberörda, man kan inte såras av det man inte vet. Men å andra sidan, man kan påverkas av sådant man inte vet.

Jag vet ärligt talat inte vad jag vill komma fram till. Det är mer så att jag försöker att förmedla något jag känner/tänker på, men jag vet inte egentligen vad jag känner/tänker på. Så kan det gå ibland, när man försöker få ner tankar i ord. Ord är magiska, men otillräckliga. Sa jag det högt? Hur mycket jag än vill tro på "ordens kraft" så inser jag allt för ofta att dem inte räcker till. En handling skulle kunna förmedla det jag vill få fram tror jag, men.. jag vet inte om jag vågar, eller ens om det är "tillåtet", eller om jag överlever, jag kanske dör av pinsamhet. Jag kommer att känna mig otroligt liten. Sårbar. Blottad. Men en sak vet jag, det är värt det.

Suck.