I morse var jag och såg min lillebror sluta ettan. Det börjar med att alla klasser samlas i sina klassrum och att läraren håller ett kort litet fint tal om sommar och om vad alla har lärt sig. Sen ska alla klasser samlas i en stor aula och sjunga de här vanliga låtarna som alla säkert känner igen. Den blomstertid nu kommer och sommaren är kort är tex. några vanliga låtar som kommer fram vid skolavslutningar (och bara då?). Lärarna är helt uppspelta när barnen ska börja sjunga och ser lyckliga ut och gestikulerar tydligt med munnen vad de ska sjunga. Det ser alltid lika roligt och sött ut. Killarna har händerna i byxfickorna och tjejerna håller blygsamt sina händer bakom ryggen och ingen vågar riktigt sjunga på riktigt, eller högt, utan det blir mer som viskningar. Kroppsspråket säger väl en hel del om oss, inte för att jag minns exakt, men jag tror att uppåt 70 % av vår utstrålning beror på kroppsspråket. Deras utstrålning var klar, jag tyckte det var synd att ingen ville visa sig vara bättre, jag vet att det här låter konstigt, men när jag väl skaffar ett barn, då vill jag att hon/han ska ge allt och verkligen visa att hon/han kan. Ge allt och leva, inte hålla tillbaka bara för att människor inte ska få en annan bild av en. Ja för vad har det för betydelse egentligen, vi är dem vi är och det borde kvitta, det borde kvitta om vad andra säger om en.
Men trots detta blyga framträdande så var allting väldigt fint, vanligt och tjatigt när det är samma visa varje år, men ändå kommer det aldrig att komma ett sådant ögonblick igen. Hur många gånger går man ut ettan? (okej, vissa tvingas gå om, men vi utgår från att de flesta inte gör detta)
Nu är det snart dags för mig att se Julia ta studenten, ska bli härligt fast att det ösregnar.
WIHOOOOO!
Hejdåå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
hej, lämna ett meddelande vet ja'!