Den där SATANS POLO

Ouch. Träffade gamla spöken idag, eller säger man plågoandar? Hur som helst så var det ju med det här som hela Polo-kalibaliken började. Tänk vad länge sedan det var. Det hela är säkert väldigt logiskt om man är utomstående. Det som förvånade mig denna gången var att jag faktiskt lyckades att forma ett leende när jag gick förbi. Det är nog första gången på, ja någonsin som jag lyckades klämta fram ett leende och istället för att spela likgiltig så spelade jag uppmärksam. Visst är det härligt vad tiden kan göra? Man säger ju att tiden läker alla sår, men kvar återstår ärr. Jag frågade mig själv om det betyder att jag har gått vidare eller lagt det bakom mig nu, men jag förstod, så vitt jag vet, att det hade jag lagt bakom mig för läääänge sedan. Det här var mer ett konstaterande eller ska man säga, ett farväl. Det var en mur som föll eller något i den stilen för plötsligt blev luften rensad. Det blev fred. Låter hur skumt som helst men jag känner mig då och då som en clown i bananskals landet. Det är svårt att ta sig någonstans utan att halka på ett bananskal och i slutändan, poängen är att clownen ska halka så att publiken kan få sig ett gott skratt.

Det finns så mycket att säga om Polo egentligen, alltså Polo den II (för mig). Han är det där extra, det där extra som gör honom oemotståndlig och det där extra som gör honom för bra eller helt enkelt för perfekt. Tråkig nästan, men bara nästan, precis på gränsen om det är tillåtet. Det går som en pendel. Jag tycker att Polo är jävligt fin, jag tycker att Polo är så sjukt tråkig samtidigt som han är mer spännande än någon annan jag träffat (hittils). Och Dr House som man är så är det där ovanliga som lockar en. Polo människor slutar aldrig förvåna en.

Polo den I är precis likadan (som Polo II) samtidigt som han är precis tvärtom. Sådana "Polo:s" är som diamanter i flingorna, man vet inte riktigt hur man ska reagera. Lite äcklad men åh så förtjusad. Vill säga att de inte är så speciella egentligen, att de kan vara för perfekta gör mig förvirrad, jag som har fett IG i perfektion. Det som gör Polo (den II) så speciell det är att Polo (den I) var speciell, åtminstone för mig och förstås att de är så lika i förhållande, till mig. Yeah, allt handlar om mig till slut.

PS: Skriver från Jennys Macbook (Macbook=KÄRLEK!)