Varför?

Borta till max. Varken här eller där - mitt emellan. Något som jag har lärt mig av praktik på skola för småbarn, är att man alltid kan (och kommer) kunna ställa frågan "Varför?" till precis ALLT. Det tar aldrig slut. Och även ifall man kan besvara på alla varför, en efter en, så kommer man på samma gång alltid att kunna ställas inför frågan varför. Det enda sättet att få ett någotlunda slut på eländet är att komma underfund med ett cirkelresonemang. Eller så flippar man ut totalt.

Hönor lägger ägg. Varför? För att alla fåglar lägger ägg. Varför? För att dem måste. Varför? För Darwin sa det. Varför? Därför! Varför? Jag sa DÄRFÖR. Varför? För att du är dum i huvudet, håll käften idiotjävel. Det är otroligt över hur man på nolltid kan bli frustrerad över en upprepning av ett simpelt Varför. Det är helt enkelt så att vi inte har svaret på alla frågor. Svaret är kanske bara så tråkigt som ett därför. Det är så självklart att man blir irriterad över hur någon kan ställa en så korkade frågor. Om och om igen dessutom. Man inser hur man bara kan nog för att svara på ett enda sätt. Varje fråga borde inte ha ett enda enkelt svar. Någonstans borde allting vara komplext. Komplext samtidigt som det borde vara förståligt. Självklart men ändå ospråkbart. 

Jag frågade hollywood (mer känd som hunken) om han trodde på lycka. Ja, det gör jag, svarade han direkt, helt övertygad. Det oroade mig, jag ville att han skulle ta tid på sig att svara. Det skulle ju vara en svår fråga. Lycka som infattade så mycket förfall sig som en enkel fråga som kunde besvaras på knappa minuten. VARFÖR? frågade jag honom. Därför skulle han kunnat sagt, för att det helt enkelt är så. Men han sa; "För om det inte finns? Vad är det då jag känner nu? Och ändå, VARFÖR INTE?" 

Ja fan. Varför inte?