Det tog mig ett bra tag att inse att jag kommer att lämna precis allt jag har. Mitt hem, min familj, mina vänner, Skåne, skolan, tryggheten. Allt som jag sätter värde till möjligen. Det fanns ingen tanke på att jag skulle börja om från början så hastigt, bygga om allt jag har nu. Huset ska bli ett hem, främlingar ska bli vänner, Göteborg ska bli mitt Skåne, allt det nya ska bli trygghet. Jag trodde aldrig jag skulle känna en så stor tomhet, jag trodde ärligt talat ALDRIG att jag skulle sakna att sluta på Nahum. Och det gör jag nog inte heller, för det är verkligen inte att gå till Nahum vartenda eviga vecka, dag ut och dag in som jag saknar. Jag saknar min trygghet, mitt skyddsnät, att veta vad som väntar mig.
Jag saknar de som jag bara hade chans att lära känna genom skolan. Mina vänner saknar jag inte, för de har jag ju aldrig lämnat. De kommer jag att träffa igen och igen och igen. Men de människor som jag endast förenades genom Nahum, de är ju dem jag lämnar, tjejen som spelar säckpipa, killen som spelar gitarr, tjejen som älskar att fota, killen som har rolig dialekt, tjejen som är oförutsägbar, killen som skämtar, tjejen som sjunger, killen som är ocensurerad, ja, etc etc. Ibland så måste man verkligen tvingas till att umgås med olika människor för att utvecklas. Även ifall man inte strävar efter bästisförhållanden så räcker det med att man är öppen för att bara umgås. Om man skulle få välja allt själv, så skulle man valt den trygga vägen, vägen som inte leder till så mycket besvär och obekväma moment. Men som man säger, ett lugnt hav har aldrig funtat en skicklig seglare. Man utvecklas inte om man aldrig inte tänjer på sina gränser. Och ja, jag ångrar nu i efterhand att jag aldrig tog den svåra vägen lite oftare. Ibland tar det 3 år och ett hastigt avslut att inse att det finns så många människor som man (om man skulle gett chansen till) skulle kunnat bli RIKTIGT bra vänner. Jag tycker det är jävligt synd att vi inte lärt känna varandra och mm, action speaks louder than words.
Det är lustigt hur man tror att man vet vad man vet och det visar sig att man inte vet så mycket alls och på samma gång allt det man tror att man vill men som man egentligen inte alls vill. Följden är att man inte vet eller vill så mycket egentligen, men en sak vet jag och det är att det inte riktigt försent att lära känna människor. Och eftersom att det tydligen är väldigt många människor som läser min blogg (som jag inte hade den blekaste aning om), så vad säger du, ska vi lära känna varandra innan vi glömmer varann?, liksom just for fun? Vi kan göra vad som helst, bada, hoppa, springa, gunga, skejta, jag är nämligen jävligt bra på allt det där. Uhm, så länge ni inte känner för att fika..
Hejsvejs, ignorera blygsamt eller gör något och hör av er på ett eller annat sätt!
WOHO nu ska jag dammsuga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
hej, lämna ett meddelande vet ja'!