Grrrrr. Kan någon förklara för mig varför brödrosten har inställningar där bröden blir så förkolnade att de inte går att äta? Vilken levande varelse med vecklad hjärna rostar sina bröd i 7 minuter? Helt förståeligt om det är kol man är ute efter och inte frukost. Suck, tråkigt att se sin frukost gå till spillo sådär hänsynslöst. Rostade till döds. Snyft.
Jag tror att folk börjar inse att vi är nära slutet nu. Alltså studenten, inget annat. För folk beter sig underligt... Nåväl, det är väl trevligt så länge det varar. Nuförtiden har jag börjat väga väldigt mycket. Det är inte ofta som fördelarna väger lika mycket som nackdelarna och det är synd. Inte bara synd. Skam. I dagens samhälle är det inte värt att ta risker. Vår lilla bubbla spricker lätt om man kastar knivar i den. Om ens det. Det räcker med ett starkt andetag. En suck. Ett stön. Eller så räcker det med att man bara avvaktar ett tag. Väntar... Den spricker ändå. Bubblans öde är att spricka. Skapad för att underhålla, sprida glädje. Utblåst av hopp och förundran. Ett tag är den det finaste i världen. Med sin lyster, sitt skimmer och sin glans drar den till sig allas blickar, lämnar inte en människa som ser den oberörd. Bubblor är flyktigt precis som allt annat. De försvinner. Saker och tings flyktighet har fått mig att fundera på om det verkligen är värt all mödan. Allt tänkande och alla känslor. I slutet slits ändå allt du någonsin haft och har ifrån dig. Brutalt. Skoningslöst. Grymt och kallblodigt. Jag skulle vilja ha kvar lite av barndomens ovetande. Mer än villig att skänka bort lite cynism. Jag blir kall och likgiltig av att tänka. Det är inte sådan jag vill vara. Jag förstår hur det berör dem omkring mig och det är inte värt det. Vilket delirium. Ironiskt, huh. Allt är ironiskt i slutändan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
hej, lämna ett meddelande vet ja'!