Jag måste erkänna att jag saknar att skriva "på riktigt". Tiden räcker aldrig till och på något sätt har jag lyckats åsidosätta det vartenda gång. För det finns alltid något viktigare att skriva än det man känner för, vare sig det handlar om politik eller juridik. Det finns alltid något som måste gå före. Låt säga att vi nonchalerar alla would, could och should. Låt oss, låt mig få sitta ner endast för en kort stund och göra det jag är som bäst på, att tänka i ord.
Kärlek är intressant, inte sant?
Det förvånar mig hur ordet kärlek associeras till något negativt för säkert mer än hälften av er som läser detta. I sådana tillfällen frågar jag mig själv; Är det meningen att kärlek ska vara svårt? Är det så? Eller är det helt enkelt något annat man har funnit då? Av alla känslor jag har givit upp hoppet på så är kärleken något så oinskränkt att jag faktiskt (även ifall det inte alltid synts) håller hoppet kvar. Även ifall jag utifrån har hissat upp den vita flaggan så vet jag innerst innerst inne att jag fortfarande fortfarande hoppas. Det handlar inte om att tro det handlar inte om att veta heller, det handlar om att veta att man vet. Förbanna den som nöjer sig. Det finns ingen mask i världen som kan dölja att jag blev besviken. Inte för att jag någonsin sade det till dig. Vissa skyldigheter går före sanningen helt enkelt.
"Hjärtat har skäl som förståndet aldrig kan förstå"
Ja du, om jag kunde förstå. varför? Måste säga att det inte för någon logik någonstans, den här blindheten, denna självdestruktivitet. Vad beror det på? För mig är det självklart att kärlek ska göra en lycklig. Trygg och glad. När en känsla endast medför rädsla, oförstånd och osäkerhet... har man då rätt att stämpla denna känsla som - kärlek? Det känns ju på samma ställe, lokaliserat till någonstans lite vänster om mellangärdet. Lite djupare än underhudsnivå. Säg mig. Är kärlek bara ett tillfälligt tillstånd? Något man känner just nu men som dör ut lika snabbt som den dök upp. Något som förstummar mig gång på gång är alla dessa förhållanden som abrupt tar slut. Först är det sol, fjärilar och regnbågar. Jag älskar dig.. tills jag inte gör det. Som en utomstående frågar man sig; Var det någonsin äkta? Är det så att det någonsin var kärlek, hurvida det skulle bevisa kärlekens temporära dödsfälla eller är detta någon slags felkalkylering? En känsla så farligt lik kärleken men ändå inte riktigt kärlek. En buskes vars bär inte visar sig vara blåbär utan giftiga dödsbär?
Jag talar nog för oss alla.
När jag säger att ALL kärlek tar slut. Snälla, låt oss inte leva i den lögnen när ett långt äktenskap bevisar evig kärlek. Nej. Kärlek och dynamik övergår till trygghet och förväntningar. Detta är inte den kärlek jag diskuterar, möjligen en annan form av kärlek? Men inte är det densamma. Låt oss vara ärliga och erkänna att allt har sitt slut. Vi är alla vuxna nog att förstå att kärlek är en hänsynslös lek. Ge dig inte in i den ifall du inte är beredd på att förlora och på samma gång, ge dig inte in i det fall du inte siktar på att vinna.
Kärleken är blind,
då den inte tillåter en att se. Då den paralyserar oss. Det finns inget bot. Men om jag fick ett enda direktiv att utge till er, för min skull, för er skull och för kärlekens skull. När ni säger, "Jag älskar dig" till någon, säg det aldrig utan att mena det. Var ärlig mot dig själv. Och på det sättet hoppas jag slippa se alla PATETISKA förhållanden som aldrig någonsin egentligen fanns. Skippa mig struntsnacket om att det räcker med kärlek till alla och tro att det fyller rätten att skrika "Jag älskar dig" till vartenda individ. Kalla mig gärna känslokall men... herregud, ÄLSKA INTE ALLA. Vet ni varför?
Kärleken är begränsad.
DET ÄR EN FÖROLÄMPNING ATT ÄLSKA ALLA. ops, caps.. Det är som att säga till sin make, "Jag älskar dig, men vet du vad, jag älskar Hitler också." Vi har bara en flaska full med kärlek. Du kan välja att ge bort den eller ha kvar den. Slösa den eller vara sparsam med den. Men för varje "Jag älskar dig" som du säger utan att mena det, försvinner det trovärdighet från din flaska. Kärlek försvinner. Det är någon slags självmekanism som jag inte kan förklara men när du väljer att ljuga för någon annan, ljuga för dig själv, då väljer du att tro på det. Då väljer du att älska någon du egentligen inte älskar. För det är så det fungerar. När det tar slut, gör det inte ont. Men förstå att det som rann ur din flaska aldrig kommer tillbaka. Man kan välja att fördela sin kärlek, men var då balanserad. Eftersom att kärleken är begränsad leder det oss till slutsatsen att ju fler man älskar, desto "mindre" älskar man dem. Hemskt men fullständigt sant. Bitterljuvt. Att du hittar lite kärlek hos en massa människor väger lika tungt som att endast hitta kärlek hos en endast människa. Det handlar om "vi och dem tänkande". Gemenskap och förståelse.
Skaka om er världsbild.
Du behöver inte älska inte alla, faktum är att det går inte. Det räcker med att du älskar på riktigt. Ljug inte för dig själv. Följ ditt hjärta (vågar man säga så?). Jag menar, när man faktiskt älskar någon, DÅ VET MAN OM DET. Det är något man inte kan gömma eller förneka och aldrig någonsin ska man behöva fråga sig själv om man älskar någon. För mig har frågandet alltid varit ett klart tecken på att man INTE gillar någon.
Älska aldrig med en utgångspunkt.
När du känner något äkta, då är det inte hjärnan som talar om det för dig. Det kommer från ett ställe förståndet aldrig kan nå. Mm, lokaliserat någonstans vänster om mellangärdet. Jag säger det en gång för alla:
Kärlek ska aldrig behöva vara svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
hej, lämna ett meddelande vet ja'!