Har ni någon gång vaknat upp och känt att ni bara vill stryka vissa delar av ert liv? För evigt solsken i det fläckfria minnet - JA TACK!

Vi skapar våra egna problem, det vet ni va? Det har blivit svårare att skriva, för att det gör ont. Har aldrig upplevt innan att det känns så pass tufft att forma ord. Sannerligen länge sedan jag kände mig såhär ängslig överhuvudtaget. Igår kväll (natt...) var jag så arg att jag inte kunde sova. Gick runt i lägenheten och svor inombords, satte mig tillsist framför datorn för att försöka skriva av mig, men insåg snabbt att det inte ens gick att formulera det jag kände. Det resulterade i massa halvklara meningar i tiotal utkast. Jag hamnade tillsist i sängs och idag känns det hela bara som en kolossal blackout. Ilska fungerar som en drog ska ni veta, man hamnar i ett tillstånd som man inte har kontroll över och dagen efter är alltid som en kraftig baksmälla. Man ligger i sängen och undrar vad som hänt. Ångrar sådant man gjort. Lovar att aldrig göra om det för 2004 gången. Det är så förbaskat löjligt alltihop. FULLSTÄNDIGT onödigt och därav så mycket mer frustrerande. Hur det än må vara bestämde jag mig idag för att INTE gör en stor grej av det, sätta det bakom mig, gå vidare liksom. Inte spilla mer tid eller hjärnkapacitet på det. Så då gör jag väl det.

Eller försöker åtminstone.