Jag har verkligen sotat ner mig rejält i det här nu. Det är offentligt att det inte finns någon smärtfri utväg från detta. Inga genvägar, inga kryphål. Ändå känns det riktigt bra. Men det blir väl så att när något känns lite sådär, för bra för att vara sant - då är det väl också det. Människor som honom finns ju inte i min världsbild. Helt satans perfekt. Jag var helt säker på att sådana människor inte fanns, helt övertygad om att livet var lite mindre än vad man hoppats.
Vi gick säkert genom hela staden. Satt i kaféts mest avlägsna hörn och delade på våra liv. Skrattade och sörjde. Glömde bort tid och rum. Jag var tvungen att gnugga mig i ögonen flera gånger för att inse att det här faktiskt inte var en dröm. Alla dessa dagarna jag undrat, alla dessa gånger jag har övertalat mig själv om att människor som han inte finns och framför allt - det var så lätt. Ingen press eller ansträngning utan det kändes som att vi hade känt varandra hela livet. Jag menar, jag har aldrig någonsin innan träffat någon som honom. Vad händer nu då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
hej, lämna ett meddelande vet ja'!