Det är i sådana stunder då man inte har något annat val än att stirra ut genom fönstret och möta ens förträngda tankar. Sådana stunder då man inte kan låta bli att känna sig ofattbar ensam och blottad. Sådana stunder då man analyserar lite för långt, lite för länge. Förstår lite för mycket och fruktar lite för mycket. Försvårar och ger upp en bit av sig själv. Mörka tillfällen då en bit av ens själ bara försvinner. Dör. En fortlöpande händelse som aldrig kommer bli sig lik. En tystnad, avsaknaden av ord som bygger upp en mur.
Man säger att människans utmärkande förmåga är att tänka. Alltså tänka på riktigt. I sådana stunder som denna frågar man sig själv om det är en gåva eller förbannelse. Tankar. Kan de någonsin likmäta sig med handling? Vad är då en handling utan tanke och på samma gång en tanke utan handling? Och varför inte; En tanke som avsåg en annan handling? En handling som avsåg en annan tanke? Tankar som avser alternativa handlingar parallella handlingars tankar. Paradoxalt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
hej, lämna ett meddelande vet ja'!